Grekland är ett land som de flesta associerar med sol och bad, men också med antik historia och mytologi. Det är ett land av ouzo, gästvänlighet och “opa opa” och med dess underbara klimat är inte så konstigt att det är ett av Europas populäraste semesterdestinationer.
Däremot är det inte så många som känner till en av landets mest säregna musikstilar: rebetikan, också kallad för grekisk blues. Det är en musikstil som har en lång och svår bakgrund rotad i fattigdom och förtryck, och på 60- och 70-talen blev den nästan helt förbjuden.
Född ur förtryck
Precis som i fallet med den amerikanska jazzen så föddes rebetika-musiken ur sociala orättvisor. I det här fallet handlade det dock inte om regelrätt slaveri, även om grekerna själva gärna jämför med detta fenomen, utan om erövringar och förtryck. I nästan 400 år styrdes Grekland av de osmanska turkarna, som hade sitt huvudsäte i Konstantinopel (dagens Istanbul) men
då grekerna började revoltera och så småningom frigöra sig på 1820-talet blev det snart bråk. Många greker flydde det osmanska riket och mot slutet av 1800-talet hade många hamnat i hamnstäder som New York, Athen och Pireus. Här livnärde sig männen på att ta dag-jobb i hamnarna och för slantarna de förvärvade satt de på tavernor och drack, spelade musik och sjöng om sitt hårda liv och med det var rebetikan född.
Rebetika musikens namn kommer från ordet “rebetis”, vilket skulle kunna översättas som “slyngel” eller “odåga” och associerar till den speciella stil som killarna i hamnarna hade. Det blev ofta fylla och slagsmål och livet var inte lätt att leva och det reflekterades i sångtexterna som handlade om just sådana ämnen, liksom om hasch rökning och kortspel. Det främsta instrumentet var bouzoukin, och många av dess musikanter var regelrätta virtuoser som var självlärda men extremt skickliga. Musikstilen är fortfarande en av de mest populära i Grekland, men många av texterna har blivit mer nedtonade och rumsrena.
